Har fått ett väldigt tråkigt och hemskt besked idag.. En anhörig till Tommys bror har miste sitt barn i plötslig spädbarnsdöd natten till igår. Vi umgicks inte med dom, träffades bara vid födelsedagar osv, men det kändes ändå som en chock när jag fick veta. Lilla Tilda blev 1,5 år innan det som inte fick hända hände. Jag hade precis börjat slappna av nu när Selma hunnit bli ett år, det sägs ju att det ska vara som vanligast när de är mellan 4-8 månader. Men nu tror jag det blir att köpa ett andninglarm ändå, får ta av sparpengarna.. de kostar ju runt 2000:- Men det är det värt!

Mamma sa just "ja, de får då ingen rolig jul". För mig skulle det nog inte bara en hemskt period, utan innebära slutet på livet. Jag tror inte jag skulle kunna gå vidare efter en sådan händelse. Skulle jag mista Selma föredrar jag nog hur hemskt det än låter att lämna Tommy ensam kvar, att dö själv.. Vad är det som gör att vi är olika utrustade att klara såna situationer? Gener, tidigare upplevelser, anhörigas stöd eller vad?

Läste för en tid sedan på löpsedlarna att mamman till mördade Saga o Maimillians väntade barn. Min första tanke var: redan? Men alla är olika, och även om det förmodligen inte skulle vara ett alternativ för mig kan det vara det för dom. Nä, jag vet i alla fall en liten tjej som kommer att bli extra kramad och pussad idag. Om jag bara kunde förklara för henne hur värdefull hon är och hur mycket jag älskar henne. Mammas underbara lilla Selma.