Nu ör vi uppe i Medelpad och firar midsommar med familj, släkt och vänner.

Tänkte i mitt stilla sinne att det skulle bli så skönt att åka tåg upp (Tommy fick komma efter med bilen efter att han slutat på torsdagskvällen.) Men tji fick jag, lugnt och skönt med en 1,5-åring kan man ju titta sig i himlen efter. Visst gick det bra att åka tåg, men tyvärr hade vi fått baklängesplatser på tåget, och jag som blir åksjuk kände ju av det direkt. Försökte aktivera Selma med att måla teckningar, men precis som mamma sin behöver hon omväxling, så efter fem minuter ville hon hitta på nåt annat. Efter en stund fick vi till restaurantvagnen, och där tillbringade vi sedan större delen av resan. Dock gick det inget vidare att ge gumman nåt att äta, folk med vinflaskor hade liksom barrikaderat alla platser med bord, så var svårt att få henneatt sitta still. Nåväl, väl framme i Sundsvall upptäckte vi att det anslutande tåget som kära syster hade kollat upp på intenet endast gick på söndagar. Igen barnstol hade vi ju med, så efter tips från kusin om busstider sprang vi mot busstationen. Svor en hel del på vägen ner, iofs är det kanske bara runt en 0.5 km at gå, men med handväska, skötväska, resväska och en 12-kilos guldklimp att släpa på tryter krafterna ganska fort. Hade iaf tur och hann med bussen, men nu är jag återigen påmind om varför jag inte åker buss oftare iallafall i landsvägstrafik.

Midsommaraftonen igår blev trevlig trots vädret. Firade i sommarstugan tillsammans med Moster med familj och en del andra runt omkring. Jättegod mat och inte minst desserten som kusin Marie gjort! Hade vi inte haft lillan att tänkt på skulle jag stannat mycket längre, men blir så stressad inombords av att det blir alltför sena kvällar för henne när vi är häruppe.

Jag fullkomligt älskar ju att va uppe sent såhär på sommaren när kvällarna är ljusa! Sånt uppskattar jag tusen gånger mer är dyra saker eller kläder. Tyvärr blir det inte mycket av det nu med närhetstörstande lillfisen som kräver att jag ska ligga bredvid henne nätterna igenom. Måste ta tag i det framöver, det börjar mer och mer kännas som ett tvång och en uppoffring än något mysigt nu. Vill faktiskt, och behöver framförallt, lite egentid för att orka med.

Har nog blivit som de flesta andra och tappat stinget att skriva nu när det blivit sommar. Tror inte att det kommer uppdateras här lika ofta som förut, men ibland blir suget tillräckligt stort för att man ska logga in sig.

Helgens om var var trevlig trots ihärdigt regnande. Började dagen tillsammans med Therese och Emelie på Leklandet. Var första gången jag och Selma var där, och det var verkligen lika bra som alla sagt! Vi var där ett par tre timmar, men hade kunnat underhållt oss lika länge till om de nte skulle stänga klockan 18.

Lördagen tillbringade vi alla tre på Valbo, jättebra för Selma som då fick springa av sig lika energi mellan alla butiker. Gjorde några fynd på bl.a Lindex som har stor sommarrea nu.

Söndagen hade vi besök av Annika, Micke och lilla Ida som nu börjat bli en riktigt stor tjej. Hon är 10 månader, och det är så man nästan längtar tillbaks med det tiden med Selma. De var så lätt att underhålla då. Inte som nu när det helst ska vara full fart hela tiden.  

Idag har vi äntligen har vi fått se solen på himlen igen, och inte bara fått hållt tillgodo med vår egen lilla solstråle Selma. Inte har det varit riktigt sommarväder, men såpass att man njöt av att vara ute. När Tommy åkt på jobbet tog jag och Selma en cykeltur här runt Södra Bomhus. Är lite avundsjuk på alla som har en stor och fin altan att sitta och fika och äta på när det blir sommar. Hoppas även vi får det previlegiet i framtiden. Till dess får vi hålla tillgodo med Therese och c/o:s fina altan som Mattias nyss byggt. Vi är ju där lite titt som tätt och får fika och ha förmånen av deras trevliga sällskap :)

Idag var det första dagen på jättelänge som Selma var på dagis. Lämnade henne vid 09 och hämtade 11.30 Tänkte att det inte skulle bli så lång dag nu när hon är ovan igen. Verkade iallafall som hon hade haft kul för hon sken som en sol när hon kom hem. De hade varit på miniutflykt till en liten lekpark i närheten, och för såna små som henne är ju varje sån liten sak stor.

Medan lillstumpan var på dagis var vi och köpte nya däck. Hade skjutit fram det så länge som möjligt, men nu var det verkligen dags. Känns tråkigt att lägga ut 3400:- på nåt sånt, men sett ur säkerhetssynpunkt är det ju ett måste.

Hade faktiskt framgång på matsidan med Selma idag, äntligen. En skaplig portion med mat med små knölar och bitar i, så kanske det börjar släppa nu. Kan juu vara dags med tanke på att hon är över 1,5 år. Får lite hjärnsläpp när man träffar andra barn i samma ålder och t.om mindre som det bara är att lassa in hela potatisbitar och liknande i. Gäller att vara tjurig och försöka och försöka, så jag hoppas mitt tålamod håller hela vägen ut.

Nu när det blivit verklighet med att vi ska flytta, börjar tveksamheten sätta in. Tror jag måste lida av nån borderline eller schizofreni-störning. Varför kan jag inte bara fortsätta vara lika säker på att en flytt är det enda rätta? Kanske för att Gävle nu börjar visa sig från sin bästa sida när det börjar bli sommar. Grönskan, folkets humör och även ens eget gör såklart sitt till. Men som jag sa till Therese, det är inget livstidskontrakt. Vi bor och flyttar ju vart vi vill, när vi vill. Vad alla andra än säger.

Måste berätta om en rolig grej som hände igår. Var ner på stan med Selma och skulle reklamera modemet till det trådlösa bredbandet. Påväg till bilen igen blev vi omgådda av en dam eller vad man ska kalla det i 40-års åldern. "Åh vilken söt tjej" sa hon till mig och nickade mot Selma. Jag berömde henne för att hon sett att det faktiskt var en tjej, många tror inte det när hon har sina blå kläder på sig. Sen frågade hon om det var min dotter. Och hör och häpna: Därför att "jag såg ju så ung ut"! För fem år sedan skulle man tagit det som något negativt, men idag som en komplimang! Nu vet jag att syrran kommer skratta när hon läser det här, men trots mina gråa hår i luggen (de första dök upp redan för ett par år sedan) ser jag alltså ung ut, thoho! Dagen var räddad :)

Idag är det världens tråkigaste väder här, grått och regnigt ända sedan vi klev upp imorse. Känner mig genast mycket mer rastlös och lättirriterad när det är sånt här väder, går inte göra så mycket ute och vill inte tvingas sitta inne och uggla. Selma och jag följde med Tommy till Specialisttandvården på förmiddagen, han skulle göra avtryck för en tandskena som förhoppningsvis ska motverka hans avskyvärda snarkningar. Han slutade egentligen 14, så var ingen idé att åka tillbaks till jobbet för en timme, så han tog ledigt resten av tiden. Satte igång med att steka kött nu när jag kom hem, hoppas det är nåt som duger i lillstumpan också, hon är ju så kräsen den lillfisen.

Borde ta tag i packningen som fortfarande ligger kvar i resväskorna sen vi kom hem, men önskade att det fanns något roligare att hitta på istället. Nu går jag bara och räknar ner dagarna till det närmar sig midsommar och jag får åka upp till mitt kära Medelpad igen. Hur jag än försöker kan jag inte låta bli att få en släng av längtan dit så fort vi kommer hem hit igen. Det borde väl tyda på att det är rätt val att flytta va? Jag vet ju sen tidigare att jag har förmågan att se gräset på andra sidan som grönare, och därför vet jag att mina beslut bör funderas över minst en gång extra. Tror att det är mycket Selmas förskoleplats som spelar in, att hon verkar trivas där och faktiskt längtar dit när hon är borta därifrån. Vet inte om man kan ha sån tur med dagis två gånger, visst har jag mina klagomål även på det här, men det går inte bortse från att mycket är bra där också.

Nu har vi iallafall kommit fram till vilket av husen vi vill ha. Badrummet var en av de avgörande faktorerna, väldigt litet och inget badkar till lillan. Dessutom ville de ju få använda två utrymmen i huset till förvaring, och det tror inte jag skulle tolerera i längden. Så det blir kanske en rejäl chansning det här, men om det är vatten och bröd som krävs för att jag ska bli Medelpading igen så ok. Vet ju mycket väl att direktverkande el inte är ett klipskt alternativ i dessa tider, men tror inte det kan stoppa mig nu :)

Var så glad inatt när jag fick vakna upp ur min hemskaste mardröm någonsin. Drömde att det hänt min lilla prinsessa nåt hemskt, en händelse så hemsk att jag inte ens vill att den ska sättas på pränt. Lättnaden och lyckan var stor när jag med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen fick vakna och inse att det bara varit en dröm. Än en gång slår det mig då att utan lilla älsklingen skulle jag inte vara någonting. Skulle något hända henne skulle jag inte kunna leva vidare -jag skulle inte vilja leva vidare. Tror jag skrivit lite om det här förut, men det är den största sanningen, och slår ner som en blixt från en klar himmel. Jag är inte så stark att jag skulle klara ett liv utan Selma, utan hennes underbara skratt, påhitt och inte minst alla nya små ord som då och då hoppar ur hennes söta mun. Fast att jag ibland, oftare nu när hennes vilja växer för varje dag som går, svär när tålamodet prövas av matvägringar, sömnsvårigheter osv skulle jag inte kunna tänka mig en sekund utan allt det.

Fast att det mestadels funkat bra på dagis kan jag inte slappna av när hon är där. Jag har alltid telefonen bredvid mig för att slänga mig på den när det ringer ifall det skulle vara därifrån. Jag är rädd att något ska hända henne. Och ännu räddare är jag sedan våra sjukhusbesök efter fallen och febern. Jag vet nu hur snabbt det kan gå, och att inte förskolepersonalen har intresset eller möjligheten att bevaka henne på dagarna som man gör som förälder.

Tycker nästan det är obehagligt att gå in på communitys som familjeliv, eftersom det även finns forum där som t.ex Änglarum. Klickar då fort på "förälder", och försöker ignorera funderingarna på de stackare som försöker finna lite tröst i gemenskapen med likasinnade på det andra forumet.

Jag älskar denna underbara, vackra lilla tjej av hela mitt hjärta. Hon är mitt hjärta och ett liv utan henne vore inget liv.

Det har gått så länge sedan jag skrev sist att jag till och med tappat räkningen på hur många dagar/veckor sedan det var. Vet inte vad avsaknaden av inlägg beror på, tiden har funnits om jag velat ta mig den, så kanske är det intresset som svalnat för tillfället.

Under tiden som gått sen senast har det hänt oss både bra och mindre bra saker. De största är nog:

-Vi har varit inlagd på sjukhuset tre gånger under den senaste månaden med Selma. Två gånger när hon fallit och slagit huvudet, senaste gången igår kväll och då riktigt ordentligt. För att göra en lång historia kort avslutades en mysig shoppingeftermiddag på Birsta city tråkigt nog på akuten. Den tredje gångrn var också alldeles nyligen, då lillstackaren haft en rejäl vad som verkade vara en virusinfektion med feber som inte ville ge med sig. Fick läggas in på barnkliniken och vätskas upp lite då hon började bli uttorkad. Nu hoppas jag innerligen att det är nog med sjukhusbesök, och att jag såsmånigom vågar lita på min förmåga som mamma igen.

-Tommy har fått jobb. Lite olägligt då vi just hittat ett hus här i norr som vi känner skulle passa oss ypperligt. Måste ta ett beslut angående detta de kommande dagarna, så närmaste tiden kommer innehålla mycket grunnande.

Känner mig inte manad att recensera våran senaste tid, rädd att det bara kommer bli ett långt dagboks-inlägg då. Får fylla i luckor lite här och där istället under de kommande inläggen. För nog har lusten väckts lite igen att skriva. Känner jag mig själv rätt så helst de gånger det är något jag upprörs eller berörs av :)