Nu ör vi uppe i Medelpad och firar midsommar med familj, släkt och vänner.

Tänkte i mitt stilla sinne att det skulle bli så skönt att åka tåg upp (Tommy fick komma efter med bilen efter att han slutat på torsdagskvällen.) Men tji fick jag, lugnt och skönt med en 1,5-åring kan man ju titta sig i himlen efter. Visst gick det bra att åka tåg, men tyvärr hade vi fått baklängesplatser på tåget, och jag som blir åksjuk kände ju av det direkt. Försökte aktivera Selma med att måla teckningar, men precis som mamma sin behöver hon omväxling, så efter fem minuter ville hon hitta på nåt annat. Efter en stund fick vi till restaurantvagnen, och där tillbringade vi sedan större delen av resan. Dock gick det inget vidare att ge gumman nåt att äta, folk med vinflaskor hade liksom barrikaderat alla platser med bord, så var svårt att få henneatt sitta still. Nåväl, väl framme i Sundsvall upptäckte vi att det anslutande tåget som kära syster hade kollat upp på intenet endast gick på söndagar. Igen barnstol hade vi ju med, så efter tips från kusin om busstider sprang vi mot busstationen. Svor en hel del på vägen ner, iofs är det kanske bara runt en 0.5 km at gå, men med handväska, skötväska, resväska och en 12-kilos guldklimp att släpa på tryter krafterna ganska fort. Hade iaf tur och hann med bussen, men nu är jag återigen påmind om varför jag inte åker buss oftare iallafall i landsvägstrafik.

Midsommaraftonen igår blev trevlig trots vädret. Firade i sommarstugan tillsammans med Moster med familj och en del andra runt omkring. Jättegod mat och inte minst desserten som kusin Marie gjort! Hade vi inte haft lillan att tänkt på skulle jag stannat mycket längre, men blir så stressad inombords av att det blir alltför sena kvällar för henne när vi är häruppe.

Jag fullkomligt älskar ju att va uppe sent såhär på sommaren när kvällarna är ljusa! Sånt uppskattar jag tusen gånger mer är dyra saker eller kläder. Tyvärr blir det inte mycket av det nu med närhetstörstande lillfisen som kräver att jag ska ligga bredvid henne nätterna igenom. Måste ta tag i det framöver, det börjar mer och mer kännas som ett tvång och en uppoffring än något mysigt nu. Vill faktiskt, och behöver framförallt, lite egentid för att orka med.