Var så glad inatt när jag fick vakna upp ur min hemskaste mardröm någonsin. Drömde att det hänt min lilla prinsessa nåt hemskt, en händelse så hemsk att jag inte ens vill att den ska sättas på pränt. Lättnaden och lyckan var stor när jag med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen fick vakna och inse att det bara varit en dröm. Än en gång slår det mig då att utan lilla älsklingen skulle jag inte vara någonting. Skulle något hända henne skulle jag inte kunna leva vidare -jag skulle inte vilja leva vidare. Tror jag skrivit lite om det här förut, men det är den största sanningen, och slår ner som en blixt från en klar himmel. Jag är inte så stark att jag skulle klara ett liv utan Selma, utan hennes underbara skratt, påhitt och inte minst alla nya små ord som då och då hoppar ur hennes söta mun. Fast att jag ibland, oftare nu när hennes vilja växer för varje dag som går, svär när tålamodet prövas av matvägringar, sömnsvårigheter osv skulle jag inte kunna tänka mig en sekund utan allt det.

Fast att det mestadels funkat bra på dagis kan jag inte slappna av när hon är där. Jag har alltid telefonen bredvid mig för att slänga mig på den när det ringer ifall det skulle vara därifrån. Jag är rädd att något ska hända henne. Och ännu räddare är jag sedan våra sjukhusbesök efter fallen och febern. Jag vet nu hur snabbt det kan gå, och att inte förskolepersonalen har intresset eller möjligheten att bevaka henne på dagarna som man gör som förälder.

Tycker nästan det är obehagligt att gå in på communitys som familjeliv, eftersom det även finns forum där som t.ex Änglarum. Klickar då fort på "förälder", och försöker ignorera funderingarna på de stackare som försöker finna lite tröst i gemenskapen med likasinnade på det andra forumet.

Jag älskar denna underbara, vackra lilla tjej av hela mitt hjärta. Hon är mitt hjärta och ett liv utan henne vore inget liv.