Kunde inte sluta tänka på Tilda igår, tankarna på henne dök upp med jämna mellanrum. Vi pratade med hennes mamma för bara några dagar sen när hon skulle hämta Tilda på dagis. Hon tyckte det var skönt att börjat jobba efter att ha varit hemma i 1,5 år, nu skulle hon nog göra allt för att få vara hemma med henne resten av livet. Igår hade de varit på sjukhuset för att titta på henne för sista gången. Hur jobbigt måste inte det vara att lämna sin lilla/lille ängel för sista gången? Att aldrig få känna doften, den mjuka kinden eller höra hennes/hans skratt igen..

Tänker också på hur lyckligt lottad jag (vi) är som har Selma. Jag som alltid sagt att jag inte skulle skaffa barn var en bland de första från den gamla kompisskaran att få ett. Ett beslut som jag aldrig ångrat, trots att det faktiskt inte var planerat. När beskedet kom stod det bara helt klart, och under dessa månader var hon så efterlängtad, ville bara att hon skulle komma så jag fick hålla henne. En bloggskrivare jag nämnt tidigare-> www.mammabeckas.blogg.se skrev ett inlägg härom dagen hur tacksam hon ibland kunde komma på sig att vara för att få vara mamma till just de barnen, och det är exakt så det känns! Ibland när Selma tittar på en sådär ljuvligt, eller ler ett av sina leenden som lyser upp hela världen, känner jag mig så stolt och glad att jag får tårar i ögonen. Jag vill bevara varenda ögonblick med henne, verkligen ta vara på tiden när hon ännu är så liten att man är viktigast i världen för henne. Och så smyger de där skuldkänslorna på en.. att man ibland tycker att det kan kännas lite jobbigt när hon kräver ens fulla uppmärksamhet, att man sällan får slutföra det man påbörjat, eller ens hinner påbörja det man planerat.

Då gör händelser som det här att man får en tankeställare, att man måste värdesätta allt underbart och alla underbara som man har i sitt liv!