Det här har varit/är nog sista helgen här i mitt älskade Gävle. En del blir nog förvånade när jag skriver älskade, men jag älskar den här staden, och har gjort sen jag flyttade hit för sju år sedan. Är inte alls att jag inte trivs i boendet eller staden som gör att jag längtat efter flytt, utan just för att komma närmre nära och kära. Jag önskar att jag en dag kommer få ett välbetalt jobb så jag har förmånen att kunna ha en liten lägenhet här och kunna vistas här när jag/vi vill.

Börjar få den där vemodiga känslan som alltid infinner sig hos mig när jag ska lämna nåt/någon. Jag har jättesvårt för separationer, att säga adjö är jobbigt för mig även om ändå kan säga "vi ses igen". Jag hatar tanken på att någon ska ta över vårt lilla hus, bo in sig här och förändra. Mycket av det har nog att göra med att många minnen är så starkt förknippade med älskade lilla Selma och hennes födelse. Var ju hit man tog hem henne första gången, härruntomkring man sprang timtals med vagnen för att hon skulle sova osv. Ska försöka hinna med att ta en massa kort härifrån innan vi plockar ner allt det där som gör ett hem, gardiner, tavlor osv. Om inte annat är det roligt att kunna visa Selma när hon blir större, hennes första hem. Känns ju ännu jobbigare eftersom jag vet att vi nog inte kommer kunna vistas härnere så mycket. Iofs har Therese lovat att vi får komma till dem och inkräkta, men inte alltid man vill tränga sig på så heller. Hade varit lättare om man hade haft svärföräldrar som varit annorlunda..

Trodde vi skulle ha några dagar till på oss att avsluta härnere, men på intervjun verkade det som att om Tommy fick jobbet skulle han börja redan på onsdag. Det innebär att vi hastigt och lustigt får åka upp när han slutar på tisdag, vara där till fredag em när hans slutar (om han nu får det vill säga) och sedan åka hit ner, tokpacka för att åka upp med allt på lastbilen på lördag morgon, sen ner igen för att lämna igen den på söndag fm. Usch, ser inte alls fram emot denna vecka, känns som den kommer bli jobbig, såväl fysiskt som känslomässigt.