För några dagar sen skrev Tessan på sin blogg: "att vara förälder innebär även att man blir en sådan förälder man bestämt sig för att adrig bli". www.tessan80.blogg.se Jag kan inte annat än att hålla med efter den här dagen. Efter lunch när Selma skulle sova sin vanliga middagslur tog Tommy henne med sig för att åka en sväng med bilen. Det är nästan det enda sättet att få henne att sova på dagen när hon är såhär förkyld. Vanligtvis bruka hon sova ca 1,5 timme, någon enstaka gång 2. Idag när de inte kommit tillbaks efter tre timmar, började jag bli rejält orolig. Hon brukar heller aldrig få sova efter 15.30, för då är hon så svår att natta på kvällen, men nu var klockan 16.00 Ringde på hans mobil, men den hade han ju som vanligt lämnat hemma. Försökte ha is i magen, men blev mer och nervös för varje minut som gick. Tänkte på all rattonykterhet som brukar vara vanligt såhär i påsktider och såg hemska scenarion framför mig. Ringde mamma, inte för att hon skulle kunna göra nåt 30 mil bort, utan mest för att dela oron med nån. Och nu ska ni få höra nåt pinsamt: -Var t.om påväg att ringa akuten för att höra inkommande patienter när de slutligen dök upp härute på gården! En setn lättade från mitt hjärta då jag såg mina hjärtan i bilen.

Jag har alltid retat min egen mamma för att hon är så änglig av sig när det gäller oss barn/barnbarn, men nu vet jag hur hon känner för. För galopperar hjärtat iväg i oro är det svårt att tänka positivt och realistiskt. Då tänker man med hjärtat. I efterhand kan jag bara konstatera att jag blivit lik henne. Men å andra sidan är jag heller så än att jag bryr mig för lite.

Var så skönt när jag fick lillstumpan i min famn, kramade henne extra hårt och kunde inte säga nej när vi kom in och hon frågade efter en chokladbit, trots att det var dags för mat.

Hon är vårat allt, mitt älskade lilla Selmahjärta