Om en vecka blir vår lilla Selma 1 år och 3 månader. Kan inte fatta att tiden går så fort. Tycker det var igår vi såg henne för första gången, liten och rynkig som hon var när de la upp henne på mitt bröst. Det är med visst vemod jag måste erkänna för mig själv att jag inte längre kan kalla henne bebis. Varje dag lär hon sig nåt nytt, och på senaste tiden har hon liksom blivit sin egen lilla person, för inte att glömma -med en vilja av stål :)

Tycker inte ni andra att det är jobbigt att se era barn växa upp och bli stora?

Visst vore det väl värre om de stannade i utveckling eller växt, men den där första tiden går ju så otroligt fort, och iallafall jag var då för trött för att ta vara på den.

Några skojiga saker Selma lärt sig på sista tiden:

- att visa att hon är arg. Då går hon lite skakande fram till nåt hon vill avreagera sig på och tar tag i det med sina små händer och ruskar det hårt.

- säga Hej. Det gör hon till allt och alla som passerar i hennes väg. Det tråkiga är att när vi är ute på affärer är folk så trista (eller döva) att de inte låtsas om henne och inte hejar tillbaks.

- klättra. På allt. Har fullt sjå att passa så hon inte kommer för högt från golvet.

- dricka ut glas själv. Men ibland tömmer hon med flit ut det för att kunna leka lite med vattnet :)

- gå bakåt, dvs backa.

- Stoppa klossar i olika former i en burk med hål för de klossarna (vad heter såna leksaker?)

-OCH nu idag... klättra upp i soffan! så nu blir det att passa så det inte blir rammel.

Igår beställde jag förresten en Alla-hjärtans-dags present till lillan. En personlig cd där sångerna inkluderar hennes namn. Hon gillar ju att man sjunger om henne, så hoppas bara att hon hör sitt namn i sångerna. Och hoppas att den hinner komma fram innan den 14:e, men det borde den väl?