Blev en jobbig natt för oss alla. Selma var lite snuvig innan hon gick och lade sig, men inte så vi tänkte speciellt på det. Mellan 02-03 vaknade hon, satte sig tvärt upp i sängen och började panikhosta. Hostade och kippade efter andan, gång på gång tills hon började kräkas. Kom bara slem, och var så otäckt att höra att hon hade problem med andningen. Tommy ringde ambulans, men efter många om och men och efter att jag i panik och lite hysteri (trots att jag vet att man skall hålla sig lugn) tog vi bilen till sjukhuset. Fick komma direkt upp till barnavdelningen tack och lov, så vi slapp marhopporna på akuten. De började med att ta syresättning på henne, sen fick hon inhalera i en mask. Var rädd och ledsen lilla prinsessan våran :-(   Efter att läkaren lyssnat på henne för andra gången, konstaterade hon att det förmodligen rörde sig om virusinfektion med kruppinslag, och vi fick åka hem. Väl hemma fick vi nån timmes sömn till innan det var dags att kliva upp till en ny dag.

Hon har varit väldigt trött idag. Har sovit i två omgångar i bilen. Tyckte det var lika bra så kunde hon sova upprätt också.  Blir värre bara hon har legat ner en stund, så inatt kommer jag då inte våga slappna av, om jag ens somnar.

Börjar verkligen fundera vad det är för typ av folk som söker sig till sjukvårdsrådgivning, mottagare av samtal på sos-alarm osv. Sådana som hoppas på att inte få några samtal för att istället bara kunna sitta av arbetstiden eller? Annars måste vi då haft verklig otur de gånger vi ringt och behövt hjälp. Råkat ut för flera rötägg nu på senaste tiden. Bara att hoppas att de själva får känna på oron och frustrationen när det värdefullaste de har inte mår bra. Då kanske de kan känna empati sen.