Selma är inte riktigt kry. Väser lite när hon andas och så är hon lite slemmig. Har gett henne Bricanyl, nu tredje dagen men vet inte om det hjälper just nåt. Skulle velat att nån hade lyssnat på hennes lungor, men det känns inte så lockande att sätta sig på familjeläkarjouren heller med tanke på att det brukar vara timtals väntan. Men tycker vi att hon blir sämre är det inte annat att göra, hur hon mår är ju trots allt viktigast!

Har varit en lugn och händelselös dag i stort. Tommy hade tid på sjukhuset, och efteråt åkte vi en kort stund till svärföräldrarna på fika. Lillälsklingen var dock inte på nåt vidare humör, så vi åkte ganska omgående efter kaffet.

Tycker inte om att jag blivit så slarvig på senaste tiden. Så har jag aldrig brukar vara förut. Jag har hellre gjort färre saker och gjort dem riktigt än många och slarvigt. Men nu vet jag inte vad det tagit åt mig. Det kan tyckas att det inte handlar om så allvarliga saker, ofta är det "bara" saker som diskning, allmän ihopplockning här hemma, paketinslagning eller sådana där världsliga saker som Karlsson på taket skulle ha sagt. :-) Men det är tillräckligt för att jag ska störa mig på det. För mig själv har jag skyllt på att det är brist på tid som gjort mig sån, men i ärlighetens namn så vet jag inte det.. Kanske hellre brist på intresse och engagemang. För samma sak är det när jag ska göra mig klar för att åka nånstans. Förr har det tagit en lagom (ibland FÖR lång stund) Nu är jag färdig på några minuter. Smink/hår/val av kläder är som bortprioriterat. Men för vad? Det är enkelt att skylla på Selma, men nog klarar hon sig den stunden det tar för mig att fixa sånt. Blir man beskväm av sig när man blir förälder? Eller är det så att det är andra saker man tycker är viktigare? Kanske blir det annorlunda när man kommer ut i arbetslivet igen, och ur den här "bebisbubblan" som folk kallar det.