Litar du på de människor du har omkring dig? Vad avgör om en människa är ärlig eller inte? -Att man ringer när man lovat, att man alltid säger sanningen, att han/hon tar ens parti om andra baktalar en eller att den ställer upp när man som mest behöver det?

Ibland kan jag komma på mig själv med att misstro människor, och kanske har det med tidigare erfarenheter i ämnet att göra. För då kan det nog vara lätt att sen dra alla över en kam. Kanske har deras avsikt inte varit att ljuga, utan bara försköna sanningen en smula, men genomskådar man sådana människor är det svårt att lita på dem igen. Har ni inte människor i er närhet som ni märker att de ändrar historien från gång till en annan? Hur ska jag försklara det?.. att om man hör dem berätta samma historia en gång till kan det helt plötsligt ha skett på ett helt annat sätt, eller inte hänt alls.

Är det nån som vet om jag brukar göra så? Isåfall får ni gärna berätta det, jag lovar att inte bli arg, men det vore intressant att veta!

Hur går nu det där ordspråket.. Typ "Som man känner sig själv känner man andra". För jag vill nog beskrva mig själv som en ärlig person. För nog måste man väl vara det även om man svarar lite i gråzonen, typ som "Tröjan är fin men kanske inte i min smak".?  Jag har inte varit guds bästa barn, men jag skulle inte kunna tänka mig att vara otrogen, skulle inte kunna stjäla (här om veckan sprang jag tillbaks med ett par barnbyxor jag oavsiktligt fått med mig ut från Lindex) osv. Borde man inte ha lättare att lita på andra om man är ärlig själv? För det stämmer iallafall inte på mig. Och vad är det egentligen som gör att man blir ärlig/lögnare/svikare? Är det gener eller erfarenheter? Jag kommer till exempel i framtiden ha väldigt svårt att lita på arbetsgivare, eftersom jag har fått väldigt dåliga erfarnheter från min förra. Och har man blivit sårad i ett tidigare förhållande är man ju mer rädd att bli bedragen i sina senare, är det inte så?

Slutligen.. är det bäst att alltid vara ärlig, eller finns det tillfällen då man hellre ska töja lite på sanningen?

Jag vet inte vad min nedtämdhet kommer ifrån för tillfället, men den hänger iallafall över mig och gör att livet känns grått. Jag kan väl tycka att jag inte har nån direkt stor anledning till det, men kanske många små som tillsammans utgör ett stort oros/störningsmoment.

Kan nog bidra att ingen att oss härhemma är riktigt frisk. Selma är fortfarande tät och slemmig, Tommy hostar och har feber som kommer och går, och jag har värk i armar och ben samt ont i halsen och nyser. Var en sväng och handlade nu i em, var bl.a till Maxi och köpte en käpphäst åt lillan i 15-månaderspresent. Hon har ju nämligen sett på "lilla Prinsessan" att en av personerna i programmet ständigt har en sån med, och sen dess har hon låtsas att presentpappersrullar osv är hennes häst :)

Blev två stycken McChicken Jr till middag, men ska nog ta och göra mig lite köttsoppa som tillägg, annars kommer jag vakna mitt i natten och vara utsvulten. Hoppas det är nåt att se på tv ikväll. Finns inget tråkigare än när man sitter och bara knappar runt i hopp om att hitta nåt sevärt, trots att man kollat tv-tablån på text-tv.