Blev en jobbig natt för oss alla. Selma var lite snuvig innan hon gick och lade sig, men inte så vi tänkte speciellt på det. Mellan 02-03 vaknade hon, satte sig tvärt upp i sängen och började panikhosta. Hostade och kippade efter andan, gång på gång tills hon började kräkas. Kom bara slem, och var så otäckt att höra att hon hade problem med andningen. Tommy ringde ambulans, men efter många om och men och efter att jag i panik och lite hysteri (trots att jag vet att man skall hålla sig lugn) tog vi bilen till sjukhuset. Fick komma direkt upp till barnavdelningen tack och lov, så vi slapp marhopporna på akuten. De började med att ta syresättning på henne, sen fick hon inhalera i en mask. Var rädd och ledsen lilla prinsessan våran :-(   Efter att läkaren lyssnat på henne för andra gången, konstaterade hon att det förmodligen rörde sig om virusinfektion med kruppinslag, och vi fick åka hem. Väl hemma fick vi nån timmes sömn till innan det var dags att kliva upp till en ny dag.

Hon har varit väldigt trött idag. Har sovit i två omgångar i bilen. Tyckte det var lika bra så kunde hon sova upprätt också.  Blir värre bara hon har legat ner en stund, så inatt kommer jag då inte våga slappna av, om jag ens somnar.

Börjar verkligen fundera vad det är för typ av folk som söker sig till sjukvårdsrådgivning, mottagare av samtal på sos-alarm osv. Sådana som hoppas på att inte få några samtal för att istället bara kunna sitta av arbetstiden eller? Annars måste vi då haft verklig otur de gånger vi ringt och behövt hjälp. Råkat ut för flera rötägg nu på senaste tiden. Bara att hoppas att de själva får känna på oron och frustrationen när det värdefullaste de har inte mår bra. Då kanske de kan känna empati sen.

Det var det jag satt och funderade på i bilen på väg ner till stan med mamma. Här hemma innan vi åkte hade jag skämtat ganska mycket, var på bra humör så jag skojade och retades lite. Sen när mamma och jag blev ensamma, tog jag automatiskt en mer dämpad och allvarlig attityd eller vad man nu ska kalla det. Märker ni också att ni förändras beroende på vilket sällskap ni har? Inte för att jag på nåt sätt måste göra mig till för min mamma, vet helt inte varför det blev så. Och när jag började fundera så är det nog många människor jag gör samma sak med när jag träffar dem. Förändras både i humöret och hur jag pratar. Nu menar jag inte det där med att man inte kan vara sig själv med alla, utan mer ofrivilligt förändring. Likaså har jag märkt att även fast att jag kan vara helt mig själv med flera kompisar, vill jag upprätthålla en positiv och "stark" bild av mig själv även de gånger jag är nedstämd eller besvärad av något. På samma sätt kan jag automatiskt anta en mer dämpad, negativ och klagande attityd med vissa. Och dessa personer behöver inte alls vara negativa själva, konstigt va? Varför blir det så?

Medan jag sitter här och skriver har Tommy vispat till Chokladmousse med latte machiato-smak lördagen till ära. Tror jag har blivit sympati-gravid med Tessan eftersom många av "symptomen" jag hade när jag väntade Selma har visat sig den senaste tiden. Och jag VET att så inte är fallet. Ändå är jag hungrigare än vanligt (vaknade 06 imorse av att magen kurrade),har stort sötsug, har ibland mått illa på morgonen och kastar i mig maten vid måltiderna för att sedan må dåligt efteråt. Funderar på om det kan vara min spökande magkatarr som tänker ge sig till känna igen. Får kanske ta och lägga om matvanorna lite så det rättar till sig.

Här blir det iaf ingen melodifestival ikväll. Tycker det inte är värt att se som det är upplagt nuförtiden. Och så slipper jag ju se Jessica Andersson med, för hon lär väl av åbäkat sig in i programmet på ett eller annat sätt som vanligt den skrikan :-O)

Är ävldigt tyst och tomt här hemma för tillfället. Selma är ute och leker med mormor och morfar. Blir dragen på pulka som hon älskar. Jag har passat på att pyssla lite medan, och grejar med middagen. Blir lite senare mat idag, har ju varit i kyrkan och hämtat Selmas dop"present". Blev lite besviken, var bara ett pappersark med hennes namn och dopdatum på, trodde det skulle vara nån liten pryl. Nästa gång vi åker upp till Torpshammar måste vi in till kyrkan där och hämta hennes dop-ängel tror jag det var. Den var i glas, tycker det känns riktigare på nåt sätt. Var ganska många barn och föräldrar där. Emelie med fam. var ju också där, och de kan verkligen hålla igång de tjejerna! Var fikastund efteråt, och de sprang och härjade värst av alla fast de var bland de minsta :-)

Blev lite jäktigt innan vi skulle dit. Var ner med mamma på stan och letade byxor. Hittade tyvärr inga. Men ska prova lyckan i Valbo imorgon tror jag. Vi åt lunch på 9:an igen. Var roligt att vara ute bara mamma och jag för ovanlighetens skull. Med tanke på det så funderarde jag på vilken slags stämning och vad för slags språk man har beroende på vilken man umgås/pratar med. Ska återkomma till det i nästa inlägg, men nu måste jag se så inte köttet blir vidbränt.

Är lite trött i både kropp och huvud ikväll. Emelie och Therese har varit här, och som vanligt är det full fart på rackarungarna. De har gungat gunghäst, lekt jagis, provat mössor, tränat anatomi (studerat mage och navel väldigt ingående :) och slagit huvuden, tår och mun.

Vi fick besök igår kväll. Mamma och pappa åkte efter oss hit ner, och liten Selma blev jätteglad när de dök upp som gubben i lådan. Så idag har vi gjort stan lite. Åt lunch på 9:an, och sen rände vi lite i affärer. Blev dock minimalt med shopping för min del. En Kitty-toppluva till Semlan var väl det enda som kom med hem. Kanske ska åka ner och leta byxor imorgon, skulle verkligen behöva några par nya. Blir nog även ett litet besök i kyrkan hör och häpna. Selma fick inbjudan att komma och hämta sin dop-ängel som alla barn som döps i kyrkan numera får. Får jag en anledning att ta på henne en av alla klänningar hon har också.

I skrivande stund sitter nog Jenny och gänget och myser uppe i fjälls. Är lite tråkigt att vi inte kom iväg, men får bli en annan gång då istället. Har ju iaf lite snö härnere nu, och kan tänka mig att vissa som inte är van pratar nog om snökaos även denan gång ;-)

Ska gå och styra upp mammas försök att göra fruktsallad nu tror jag, annars blir det nog ingen före midnatt. Kan vara lite omständig den damen.

Om en vecka blir vår lilla Selma 1 år och 3 månader. Kan inte fatta att tiden går så fort. Tycker det var igår vi såg henne för första gången, liten och rynkig som hon var när de la upp henne på mitt bröst. Det är med visst vemod jag måste erkänna för mig själv att jag inte längre kan kalla henne bebis. Varje dag lär hon sig nåt nytt, och på senaste tiden har hon liksom blivit sin egen lilla person, för inte att glömma -med en vilja av stål :)

Tycker inte ni andra att det är jobbigt att se era barn växa upp och bli stora?

Visst vore det väl värre om de stannade i utveckling eller växt, men den där första tiden går ju så otroligt fort, och iallafall jag var då för trött för att ta vara på den.

Några skojiga saker Selma lärt sig på sista tiden:

- att visa att hon är arg. Då går hon lite skakande fram till nåt hon vill avreagera sig på och tar tag i det med sina små händer och ruskar det hårt.

- säga Hej. Det gör hon till allt och alla som passerar i hennes väg. Det tråkiga är att när vi är ute på affärer är folk så trista (eller döva) att de inte låtsas om henne och inte hejar tillbaks.

- klättra. På allt. Har fullt sjå att passa så hon inte kommer för högt från golvet.

- dricka ut glas själv. Men ibland tömmer hon med flit ut det för att kunna leka lite med vattnet :)

- gå bakåt, dvs backa.

- Stoppa klossar i olika former i en burk med hål för de klossarna (vad heter såna leksaker?)

-OCH nu idag... klättra upp i soffan! så nu blir det att passa så det inte blir rammel.

Igår beställde jag förresten en Alla-hjärtans-dags present till lillan. En personlig cd där sångerna inkluderar hennes namn. Hon gillar ju att man sjunger om henne, så hoppas bara att hon hör sitt namn i sångerna. Och hoppas att den hinner komma fram innan den 14:e, men det borde den väl?

Sitter och väntar på att middagen ska bli klar. Mamma står för dagens meny, potatis och skinkstek med sås. Selma är igång igen efter en stund middagsvila. Hon var nog ganska trött efter all lek med kusin Alfred. Han och syrran var här en bra stund, och de lekte riktigt bra tilksammans, trots att det skiljer över tre år. Eller leker.. Selma tittade mycket på när/hur Alfred lekte, samt vaktade sina leksaker vissa stunder :) Vid 14-tiden dök min mormor upp, hon var nog sugen att träffa Selma en stund, blir ju så långt mellan gångerna.

Vi funderar på att åka och gratta min kusin Robin som fyller 19 år idag. Har inte köpt nån present, men antingen kan vi väl ge han pengar, eller också får han presenten vid ett senare tillfälle. Svårt att veta vad man ska köpa till killar i den åldern också.

Angående inlägget sen tidigare.. Hur vet man att man gör rätt val för sina barn? Jag anser ju att det allra bästa för Selma vore att få växa upp på en plats som här i Torpshammar. Dels har hon mycket släkt och vänner omkring, vilket både kan vara roligt och kännas som en säkerhet om det skulle hända nånting. Men funderar på hur det påverkar en 1-åring att dras upp från den plats hon levt på sen hon föddes. Hon är ju van vid naturen runtomkring, våra vanor och rutiner. Sen en sån sak som att hon inte skulle ha kvar Emelie så nära. Vet ju att hon tycker så mycket om att leka med henne. Tycker ju även jag om hela den familjen, så det vore en av de största nackdelarna med att flytta.

Tycker ju väldigt mycket om Gävle som stad. Ganska nära till natur, även mindre grönområden i centrala stan. Och det har ju med åren blivit som hemma det med. När vi flyttade upp pga. jobb -06 längtade jag ju väldigt mcyket tillbaks. Jag är nog lite sådär... att jag ibland tycker att gräset är grönare på andra sidan.

Hursomhelst såg att det faktiskt fanns en del jobb att söka häruppe nu, såna som kan vara aktuella både för min och Tommys del. Får väl börja i den änden, och fundera lite mer på resten.

I förrgår när vi skulle åka och handla på eftermiddagen, skulle jag som vanligt klä på Selma. Letade febrilt efter hennes overall, tills det slog mig -jag packade aldrig in den i bilen innan vi for hit upp! Allt annat lyckades jag få med.. men ingen overall. Ringde Elin, och som tur var var de hemma, så vi fick låna en overall efter Sverre, men skämdes lite över att ha glömt våran. Började fundera på vad jag är för förälder egentligen, en tankspridd en iaf.

När jag kommer hit upp ( hem2 som Linnea kallade det) kommer jag alltid att tänka på vad lyckligt lottad jag är som hade en sån bra uppväxt. Tommy och jag brukar diskutera skillnader mellan skolorna vi gick i, och jag har ännu inte kunnat hitta nåt negativt med grundskolan här i Torpshammar. Har enbart positiva minnen därifrån, var nästan så man inte ville vara hemma ens de gånger man var sjuk. Och det är mer än vad man kan säga om barnen nuförtiden. Tycker det börjar redan så tidigt att de försöker lura sig till lediga dagar. Nog för att det är mycket som stängt här på byn sen dess.. postkontoret, banken, Statoil, disktriksmottagningen osv, men ändå är det alltid samma känsla att komma "hem". Går man på Konsum, så alltid träffar man någon man känner, och skulle inte så vara fallet så åtminstone någon man känner igen och hejar på. Vill ge Selma en lika positiv uppväxt som jag fått, och vet inte om det känns som jag kan det där vi bor nu. Hade det bara varit jag som skulle besluta, hade jag tagit en chansning, flyttat upp och hittade jag inte nåt jobb så kanske jag skulle satsa på att starta nåt eget. Det viktigaste för mig är trots allt att ha sina nära, nära. Får återkomma till funderaingarna om det här lite senare, nu skulle syrran och Alfred komma hit så ska plocka ihop lite av Semlan leksaker innan.

Satt och slöade lite i soffan medan Selma sov middag, var Oprah på tv och dr Oz. Rätt spännande och intressant faktiskt. Hör här t.ex:

-Män har ett enzym i magen som bryter ner alkoholen, det är därför vi kvinnor ofta är mer lättpåverkade än män. Han var noga med att säga att det oftast är så.

-Brist på omega3 kan göra en deprimerad. Ofta är det därför kninnor som fått barn kan få sk. förlossningsdepressioner, då fostret i magen tar så mycket fett för att hjärnan ska kunna utvecklas.

Ska nog ta och se om jag kan passa in programmet till mitt eftermiddagskaffe, var riktigt rolig tv.

Fick ett skojigt sms häromdagen av Jenny. Älskar henne fräcka historier ;-)

Känslga läsare vill alltså inte fortsätta läsa nu...

Frågespalt i en hälsotidning:

Hejsan. Jag är en tjej på 14 år. När min kille smeker mig på brösten

blir jag alldeles våt i trosorna. Har jag vatten i lungorna?          =P

Nu ska jag försöka stoppa mamma och Selma. De håller på att riva ut och prova alla mössor sen jag var liten ur byrån. Har hittat ett par som jag måste ta reda på.. även hittat två par lovikavantar som farmor stickade till mig en gång, dem ska jag också ta hem. Har inte så mycket saker efter henne så jag är rädd om dem jag har.

Efter att liten har ätit ska vi nog åka till syrran m. fam en stund. Annars blir det väl som vanligt att vi knappt hinner träffas när vi är här.