(Förresten, kan det heta måsta? Men hur ska man annars skriva?)

Historien bakom lyder så här: Vi skulle köpa färg till en liten Ikea-byrå som sessan har sina kläder i. Åkte till en butik här i Gävle, Färgton. Var flera före oss, så vi fick vänta en stund på vår tur. Klag1: Fast det står att man ska ta nummerlapp, klampar en medelålders kärring före oss fram till kassan och kniper det lediga butiksbiträdet! Dåligt gjort av dem båda! Klag2: När det är vår tur visar vi brädan vi har med som stämmer i nyans med denfärg vi ska ha. Butiksbiträdet frågar om vi ska ha vatten- eller oljeburen.. Vi väljer oljeburen eftersom den luktar minst, kan ju inte stå ute och torka den här årstiden. 1l ska kosta ca 200:- säger han, och går sen för att blanda till färgen. När vi ska betala kostar den tydligen 294:- (tycker det är närmare 300:- jag..) Diskuterade saken påväg ut till bilen jag och Tommy, och kom fram till att på vissa affärer kan man inte gå in utan att undgå att känna sig lurad...

Med facit i hand skulle vi kollat ut nyansen själv, antagligen valde han ett jävligt dyrt märke åt oss... för vad skulle det annars kosta att måla om ett rum eller två?

F.ö har det varit en lugn dag. Var ute jag och Selma en stund på fm, sen har vi sysselsatt oss härinne med lek. Tommy har också börjat känna sig hängig, så kanske är det därifrån min värk kommer. Alltså inte från han, men från en förkylning el. liknande som går.

Hittade en fin dikt på Muppsan´s blogg (www.muppsan.com) Beskriver känslan av att ha ett litet underbart barn, vår älskade Selma.

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp

en gåva från himmelen jag just har fått.

Två händer, två fötter, ett ansikte så sött

ett efterlängtat litet barn som jag just har fött.

Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm

ett vackert litet barn jag håller på min arm.

Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv

ett barn som ska ta världen med flera små kliv.

Ensam, vilsen och lite rädd ibland

i mörkret du famlar efter en hand.

Sogen och glädjen följer dina spår

livserfarenheten är följden du får.

Mamma, barn, två hjärtan, två själar

ett starkare band har inget sett.

Något så stort, en känsla så stark

en kärlek som står på stadig mark.

Var meningen att jag skulle gå på begravning imorgon, på Marias pappas.. men är ännu inte säker på hur det blir med den saken. Känner mig inte alls pigg och sugen på att åka bil så pass långt idag eller imorgon fm. Har fortfarande ont i armar och rygg, det var rentav plågsamt att diska idag. Och egentligen att skriva här också.. Känner mig som en svikare om jag inte går på begravningen. Nu vet jag ju att hon inte är en sån som tar illa upp och så.. utan det är helt min egen känsla så att säga. Och mamma blev besviken att det inte lät på mig som jag ville åka upp till dem heller. Men jag tror de glömt hur det är att åka och vara borta med små barn. Man gör ju inte riktigt som man vill om man sover hos andra, och nog är det lättast att ha sina rutiner på hemmaplan. Jag vill ju åka. Vill träffa dem, syrran m. fam, Marie, Elin osv. Saknar alla redan efter att vi varit hemma här ett par dagar. Kanske åker upp senare i veckan/till helgen istället. Kanske känner man sig bättre då också.